En olycka kommer sällan ensam..
Så sägs det ju. Tur att det inte händer så ofta då. Men allt började med att min bil gick sönder. Givetvis i Bottnaryd av alla ställen där jag behövde ta motorvägen för att komma hem. Det kändes lite vanskligt att åka hela vägen hem utan någon broms så jag ringde Andreas. Han är chevaleresk & jag är en enveten "kan själv människa" så vi kompromissade med att mötas halvvägs och byta bil så jag slapp vänstersvängen över motorvägen på slutet. Vi båda kom hem helskinnade. 🚗💨
Det var ju inte så farligt. Vi har ju ändå en bil till. Jeepen. Det är ändå den jag använder mest eftersom den är stor och har drag.
Så kom helgen och jag kände mig lite hängig under hela fredagen. Jag sov en liten stund på eftermiddagen. Åkte iväg till nattjobbet och blev ännu hängigare med ont i halsen och andra ljuvliga förkylningssymtom. Jag härdade ut natten (mycket tack vare kollegor värda sin vikt i guld som pysslar om och avlastar.) gick och la mig utan att ens ge djuren. Ställde klockan åt sambon och lämnade en lapp om han fick ge dom idag. Slocknade bums och sov i ett sträck till klockan 4. Det händer liksom inte. Jag brukar alltid vakna till emellan. Jag mådde ännu dåligare och det var lite för sent att ringa sig sjuk till jobbet och för det andra hade jag inte råd. Jag stretade mig dit och jobbade. Framåt sennatten tyckte mina kollegor att det var färdigsnörat och att jag skulle gå hem. Så himla fina dom där. 💚
Jag gjorde så och åker hemåt. Märker att varenda gång jag kommer upp över hundra vill bilen inte alls vara med. Den går helt plötsligt bara på tre cylindrar.
Jag har börjat frossa och mår värre än värst. Tänker att det få bli ett bekymmer till när jag vaknar. Tänker även att det kan bli spännande för bagglammen ska köras till slakteriet på måndag morgon. Eftersom vi inte vill att våra djur ska behöva vara med om långa transporter och lång väntetid på slakteriet så använder vi ett litet gårdsslakteri där allt går lugnt och fint. Dom tar bara emot trettio djur per gång. Men man får köra dom dit själv.
Jag totalkrashar i alla fall och stensover till fyra på eftermiddagen igen. Andreas väcker mig och säger att han försökt fixa bilen men att det får bära eller brista imorn. Jag inser att jag inte kommer att komma upp vid fem imorn, fösa på lamm på transporten, än mindre åka dom tre milen till Skäftingsbacka. Det tar emot något så fruktansvärt, jag har alltid följt mina lamm hela vägen hur jobbigt det än är, när A säger att han fixar det. Alldeles själv. Han är helt underbar. Och jag vet att mina lamm känner sig trygga med honom men det är ändå jobbigt att jag inte är med. I vilket fall så seglade jag iväg i febermoln igen och sov till på kvällen. Gick upp och duschade och la mig igen. Jag märkte inte ens att A gick upp imorses. När jag vaknade vid elva idag slängde jag mig på telefonen. Givetvis hade det brustit. Den trogna gamla jeepen hade lagt av en mil hemifrån.
Andreas fixade det så klart. En kollega lånade ut sin bil och han kom fram med lammen tre minuter i åtta. Dom stänger åtta. Vilken karl jag har. ❤️
Jag har sovit bort det mesta av dagen idag också. Duschat. Rensat bland 6000 bilder. Druckit te. Myst med Pixi & London. 🐾 Och snart somnar jag nog igen. Ligger här i soffan och snurvlar. Braskaminen sprakar. Mina bästa vänner är lusekoftan, raggsockorna & katten i knävecket. Imorn åker Andreas igen och jag har det vanliga gårdsknegandet att göra. Hoppas på mirakulös tillfriskning. Och nu när jag har legitim anledning.. Tips på serier mottages tacksamt? 📽
